Linolja teori
Olle Neckman.

Det krävs mod att blotta sin okunskap men eftersom jag enligt all tillgänglig statistik har levt betydligt längre än hälften av en förväntad levnadslängd börjar modet att kasta sig utför granskandets gatlopp att infinna sig. För nästan ett år sedan skrev jag en liten artikel i Veteranbåten om några traditionella behandlingsmetoder. Underlaget kommer från så där en 60 år med träbåtar och nyfiket lyssnande. Det går säker att skriva en bok i ämnet men det tänker jag inte göra. 
Vad jag förstår har alla här på dessa sidor inte givit sig möjligheten att läsa nämnda tidning så därför har jag nu tagit mig mod att återge texten. Hoppas det kan vara till gagn och nytta om inte en ansats till nya verbala utflykter inom ett område som sannolikt har fler tvärsäkra uppfattningar än politiken. Allt är stulet så skyll inte på mig om det är fel.

Här kommer det: 

För ganska precis ett år sedan skrev jag i Veteranbåten om varför man inte blev som alla andra – eller rättare sagt att det inte finns ett samlande begrepp om alla andra. Tesen var bokstavligt vederlagd med ett uttryck som tillskrivits Albert Engström – ”Det är varje människas plikt att bli ett original.”

När jag var grabb var vatten och båtar en naturlig del av mitt liv. Det får man väl tacka föräldrar och släktingar för men det berodde också på att jag bodde alldeles i närheten av Hammarby båtklubb. Båtklubben trängdes på en liten plätt mellan Hammarbyvarvet och Danviksklippan. Där fanns massor av så kallade kloka gubbar som med underfundig kunskap härskade över alla mindre vetande träbåtsägare. Antalet plastbåtar under det sena 1950-talet och tidiga 1960-talet var lika med noll. Dessa kloka gubbar hade en viktig roll även om det ibland kanske spreds irrläror. En gubbe hade som specialitet att gjuta babbitslager till propelleraxlar genom att bygga gjutformen med väl tuggat bröd. En annan linoljade furubåtar tills de blev genomskinliga. Måttet på inoljning var att man skulle kunna se ljuset från en sextiowatts glödlampa genom bordläggningen. Bordläggningen målades sedan på utsidan med vanlig Servalack om jag inte minns fel. Det var en härlig blandning av metoder och material. Alla båtarna sjösattes med slip och det var ett krav att båten var tät. Skulle man använda dagens metoder med båtar hängande i stroppar eller liggande på slipvagnen skulle sjösättningen ta månader. Båta som behövdes myras eller på annat sätt tillfälligt tätas ansågs som vara på sluttampen av sitt liv. Kanske inte så konstigt med tanke på att omsättning av båtar då var naturligt och tanken på bevarande är något som ligger på kommande generationers ansvar. 

När jag sedan började arbeta på Skeppsvarv så fick en del av de kloka gubbarnas kunskaper en lite annan betydelse. Yrkeskunskapen bland varvsarbetarna sorterade nu bort en del av gubbarna som mer sociala individer än kunniga. Givetvis var kunskapsnivån och metoderna också lite olika beroende på individ även på varvet. Vi jobbade visserligen mest med plåt men jag var först placerad på mallvinden och varvet hade också en träverkstad som ibland begåvades med mitt arbete. Formellt var jag lärling men tanken var att jag skulle praktisera för fortsatta studier vilket kanske inte alltid sågs med blida ögon av mina arbetskamrater.
Den här perioden som började med barnaåren och fortsatte upp i tonåren med diverse mer eller mindre hopplösa båtprojekt hade gett mig kunskaper och erfarenheter från andra som faktiskt hade behov av att sorteras. Vad var bra och vad var dåligt? Faktum är att jag även i dag inte har hela bilden klar för mig men å andra sidan jobbar jag inte med båtar i större omfattning än som intresse. Därför är det också intressant att konstatera att även vår tids ungdomar har kloka gubbar att lyssna på. Den stora skillnaden är kanske att dagens möjligheter till information vidgar kretsen av lyssnare tusenfalt. Det skapar givetvis möjligheter med det kan också betyda problem. Dagen kloka gubbar finns inte bara i båtklubben utan även på Facebook och andra sociala media. Några av de metoder som förr ansågs som extraordinära (som att myra mm) har blivit vanliga. 

När jag slutade på varvet efter ett års arbete drev nyfikenheten mig till ett arbete på Statens Träforsknings Institut (STI). Jag jobbade på Cellulosaindustrins centrallaboratorium som assistent till en kille som håll på med en avhandling om knutar i flingtorkad pappersmassa. Det var ett otrolig intressant arbete som faktiskt också gav en teoretisk bakgrund till många av de råd som de kloka gubbarna stått för. Här fick jag var med om att utveckla analysmetoder och dessutom träffa människor som var experter på trä. Det fick den effekten att jag några år senare tog studenten på tekniskt gymnasium med kemi som huvudämne. Jag är nog sannolikt den enda kemisten vid Torildsplans gymnasium som gjort sitt specialarbete med att konstruera en segelbåt. Efter gymnasiet blev det officersutbildning i Marinen (kustjägare) och förflugna studier på KTH i flyg- och farkostteknik.

Jag har inte haft för vana att skriva om mig själv men man måste ju bättra sig med åren. Syftet är heller inte att ge en bild av att jag skulle vara en välutbildad expert för så är det inte. Jag är nog mer praktiskt lagt till min läggning trots att jag är allt för otålig för att kunna bli en bra båtrenoverare. Det kan man se om man tittar närmare på min egen båt. Nä! Syftet med denna beskrivning är att ge min nyfikenhet ett ansikte. Av naturen tror jag på vad andra människor säger men ska man själv berätta eller förmedla kunskaper är kraven andra. 

För så där en 20 år sedan, efter en fritidskarriär som skribent i Vi Båtägare (och många andra tidningar fast i andra ämnen) under ett tiotal år, började även jag att besöka diverse webbsidor som handlade om träbåtar. 1999 startade Pelle Nordström Träbåtsakuten. Pelle var också en citronist (intresserad av gamla Citroëner) vilket givetvis inte minskade trovärdigheten. Där började jag komma med lite underfundiga och förhoppningsvis faktabaserade inlägg under olika pseudonymer. Det var ofta kvinnliga sådana eftersom grabbigheten på forumet var lita väl slående. Några kanske också känner igen Marilyn som var en av de vanligare maskerna. Tonen var ibland lite tuff men ändå hjärtlig. Jag vet inte om Pelle någonsin fick den uppskattning han förtjänar men Träbåtsakuten blev en stor källa till kunskap och kanske ibland också okunskap. I dag är forumet nästan dött men det beror nog mer på att Facebook tagit över funktionen.

Ett av de mest förhärskade ämnen var givetvis linolja – detta mirakelmedel som enligt många är kuren för träbåtens alla fel och brister. Nu nästa 20-år senare har det börjat ett nytt varv av diskussioner på nätet. Det visar på ett stort intresse och absolut inte fel. Jag ser heller inte att nya värderingar av gammal kunskap inte bidrar till utveckling utan tvärt om får de fler att tänka. Det som numera är mer påtagligt är att det som skrev på Träbåtsakuten för snart 20 år sedan har blivit allmän egendom och kan ibland vara upphov till tvärsäkra uppfattningar. Eller för att citera Bertrand Russell: ”Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting - och de kloka så fulla av tvivel.”

Eftersom jag sparat en del av texterna från Träbåtsakutens tidiga år och även sentida inlägg, är det på tiden att vi nu återger dem. Utan att ställa krav på trovärdighet eller riktighet. Du som läsare kommer att känna igen dig och du som mottagare av information får nu en av källorna. Det är givetvis viktigt att påpeka att allt som står här kommer från allmänt tillgänglig kunskap i böcker och avhandlingar och i några fall från kloka gubbar som alltid befolkat våra båtklubbar. Vill ni veta mer så finns det en del utmärkta böcker att tillgå. Börja gärna med Thomas Larssons – ”Om träbåtsrenovering”. Eller för att ånyo citera Bertrand Russell: ”Det finns egentligen bara två orsaker till att du läser en bok - den ena är att du tycker om den och den andra är att du tycker om att tala om för andra att du har läst den.

"Kort om trä"
Trä fuktarbetar eftersom vatten kan bindas med så kallade vätebindningar i cellväggarna. Det betyder att den samlade molekylstrukturen blir större och volymen ökar. Olika träslag fuktarbetar olika mycket och i olika takt. Ek rör sig mycket men långsamt. Fuktarbetets fördel är att en otät båt kan bli tät genom svällning. Fuktarbetets nackdel är att trä som ligger inspänt som i en bordläggning får deformerad struktur av fuktarbetet och gistnar (kryper, krymper, relaxerar). Båtar som tillåts fuktarbeta mycket gistnar snabbare. Därför är bland annat metoden att jaga bord och olja för att dämpa fuktrörelser och hindra vattenupptagning en vedertagen och bra metod. Vi vet nu att båtar som byggts på detta sätt kan vara mycket gamla men fortfarande täta i bordläggningen. 

"Kort om impregnering"
Virke som inte har tagit upp fritt vatten (fuktkvoter under fibermättnad) ruttnar inte, eller har mycket svårt att ge grogrund för Rötsvampar (Basidiomyceter) eftersom röta kräver fritt vatten. Därför impregnerar man virket med en penetrerande olja - vanligtvis linolja för att kontrollera fuktkvoten. Man kan också och kanske i vissa fall använda sig av fungicider. Det bästa är givetvis att använda sig av fungicider som inte är vattenlösliga. Förr var det vanligt att man blandade naftenater i linoljan. Nackdelen med naftenater är att de också fungerar som förtjockningsmedel (finns vanligen i konsistensfett). Zinkoxid fungerar också som fungicid men då måste man måla båten. 

Det finns olika vattenlösliga fungicider som bor, borax polyetylenglykol och andra blandningar av dessa. Dessa kan möjligtvis användas för att sanera svamp eller mögel men är knappast användbara på ett skrov. Jag kan tänka mig att det funkar invändigt eller på spanttoppar eller motsvarande. Bromföreningar påverkar immunförsvaret och glykoler är giftiga så var försiktig. Det finns en mängd andra fungicider man kan blanda i olja men alla är svåra att få tag på och är i allmänhet förbjudna.

"Långt om linolja"
Även som modern sekulariserad humanist så kan bibeln vara nyttig läsning. I Moseboken befaller Gud Noa ”Så gör dig nu en ark av goferträ och inred arken med kamrar och bestryk den med jordbeck innan och utan". Jordbeck är naturlig asfalt (tjära och bitumen) som sipprar ur jorden. Vi vet med andra ord att moderna träskyddsbehandlingsmetoder är minst drygt tvåtusen år gamla.
Olja som polymeriseras genom oxidation tar upp syre och bygger större molekylstrukturer. Dessa tar större plats och därför kan rå linolja teoretiskt ha en så kallad torrhalt som är större än 100 procent. Lyckas man fylla vedens porer med linolja så bör trät expandera men sannolikt inte så mycket. Har oljan en torrhalt på 104 procent så bör storleksförändringen vara under en procent av utgångsvolymen på virket - alltså försumbart. Däremot är det inte teoretiskt omöjligt att oljan kan påverka deformerade cellstrukturer så att dessa återtar en del av tidigare form och därmed skulle veden expandera. Ett mer intressant experiment vore att ta en bit gammal ”gisten” bordläggning och lägga i rå linolja.
 
Oljans huvudsakliga uppgift är att hindra vatteninträngning för att dämpa fuktrörelserna och förhindra att fuktnivån överstiger fibermättnad. Fuktkvoter över fibermättnad betyder att alla förutsättningar för röta är uppfyllda och vid minusgrader kommer frostsprängning att ske. Rent teoretiskt kan man nästan konservera fuktkvoten med oljeimpregnering och på så sätt förhindra att trät gistnar eller rötar. Oljan i sig själv är ingen fungicid.
Linolja består av ett antal olika fettsyror varav linolensyra är huvudbeståndsdelen. Andra syror är: linolsyra, stearinsyra, palmitinsyra, oleinsyra mfl. Bra linolja innehåller ca 60% linolensyra som har en lite mindre molekyl än linolsyra. Oljan innehåller även linolsyra och lite annat skräp. Hög kvalitet har stor mängd linolensyra. Det som gör linolja lite unik är att den är en torkande olja. Den kan oxidera utan oxidativ härskning. Den ideala linoljan torde bestå av enbart linolensyra och utan andra föroreningar som vanligtvis kan förekomma som exempelvis proteiner som också kan vara näring för röta. Här skulle säkert mer moderna metoder för raffinering vara tillämpbara. Den oljan borde dock förvaras i behållare som inte innehåller syre eftersom ren linolensyra sannolikt är mer reaktiv.
 
Linolensyra kallas i dagligt tal för omega 3 och är en så kallad fleromättad syra (livsnödvändig för oss människor). Linolja med hög halt av linolensyra oxiderar snabbare. Får fettsyrorna ta upp vatten så härsknar de. Normalt så behövs det hjälp av bakterier (enzymer) för att fettet (oljan) skall härskna. Därför är det viktigt att linoljan är ren från andra biprodukter som kan starta en härskningsprocess. Även fiskolja innehåller höga halter av linolensyra, någon som vi som är lite äldre kommer ihåg, fiskleverolja -usch! Man kan alltså även bereda färg av fiskolja eller använda den för impregnering om den renas. Har någon varit på Grönland!? Man skiljer på oxidativ härskning som beror på luftsyrets reaktion med de omättade fettsyrorna, och hydrolytisk härskning som beror på att vatten tillsammans med enzymer sönderdelar fettet i lägre fettsyror och glycerol. 
Rå linolja kommer dock med tiden att till viss begränsad del sönderdelas av vatten. Det går att minska och förhindra genom att måla mönja eller primer och bottenfärg, lägga kokt eller blåst linolja på ytan eller försegla ytan med asfalt (stenkolstjära) eller tjära -allt efter mod, samvete eller tycke och smak. Vill vi vara riktigt säkra kan vi göra om proceduren med 30-50 års mellanrum. Notera att det är metoder för att hindra ökad vatteninträngning – se vidare i texten. 

En enkel organisk syra har en kolvätegrund bestående av CH2-grupper och i dess ena ända sitter en karboxylsyregrupp, -COOH. Om molekylen har 4 - 24 sådana CH2-grupper kallas de fettsyror. Fettsyror är alltså karboxylsyror och om en eller flera CH2-grupper saknar ett H (dvs det finns dubbelbindningar) är syrorna enkelomättade eller fleromättade. 
exempel på mättad fettsyra (inga dubbelbindningar): stearinsyra
CH3-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-COOH 
exempel på enkelomättad fettsyra (en dubbelbindning): oleinsyra
CH3-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2=CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-COOH 
exempel på fleromättad fettsyra(fler dubbelbindningar): linolensyra
CH3-CH2-CH2=CH2-CH2-CH2=CH2-CH2-CH2=CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-CH2-COOH 
Linolsyra (omega 6) är också en fleromättad syra.
 
Blandar vi fettsyrorna med alkohol och använder en syra som katalysator får vi en ester. Estrar av lägre karboxylsyror används som aromämnen och estrar av högre fettsyror bildar vaxer. Estrar kan polymeriseras till hartser. Polyester är alltså inget annat än en polymeriserad ester. 
Linolja kan också polymeriseras genom upphettning och då får vi kokt linolja. Upphettar vi oljan mot kokpunkten utan syretillförsel får vi tjock standolja. Linolja torkar (härdar) genom oxidation. Processen genererar värme och i en trasa kan man säga att en stor yta finns på en liten volym. Oxidationen hos linoljan kan därför ge risk för snabb temperaturstegring och självantändning i trasor.

Både rå och kokt linolja kan självantända trots att motsatsen ibland har hävdats här på akuten. Desto fler fleromättade fettsyror som oljan innehåller ju större är risken för självantändning.
När oljan oxiderar slås molekylerna ihop till längre molekyler d.v.s. oljan polymeriseras till harts. Man kan faktiskt bereda oljefernissa genom att blåsa luft genom linolja samtidigt som man utsätter oljan för solljus. Resultatet blir polymerisering på samma sätt som om oljan upphettas. Upphettar man rå linolja till max 150 grader så sker polymeriseringen först när oljan svalnar. Därför är det vanligt att man upphettar rå linolja vid impregnering eftersom den varma oljan har lägre viskositet och polymeriseras snabbare inne i det impregnerade trät. Det finns massor av initierade inlägg om linolja vars gemensamma innehåll visar att rå linolja inte alls behöver förslutas med kokt linolja. Den traditionen är nog en utveckling av att man förr linoljefernissade sina båtar. Man använde kokt linolja med kolofonium eller andra naturhartser som fernissa. Nu innehåller även vissa av dagens oljefernissor linolja (kanske de bästa) men man slipper 15-30 strykningar för att bygga ett lackskikt. Nu är det inte tokigt eller fel att använda kokt linolja men slutresultatet blir inte bättre och fästet för ovanliggande färg eller lack blir heller inte bättre såvida dessa inte reagerar mot linoljan som vissa tvåkomponentsfärger kan göra. Slutprodukten i båda fallen är oxiderade, polymeriserade, fettsyror och fettsyreestrar. Skillnaden är bara att vi låtit den kokta oljan påbörja sin process genom att (vid upphettning) skapa längre polymera molekyler. Någonting som kan vara praktiskt om vi skall avvända ytan utan annan ytbehandling. 

För ordningens skull bör påpekas att det finns andra metoder att hindra fuktinträngning och det finns andra impregneringsoljor. Alla traditionella metoder är sprungna ur det som fanns att tillgå och vad som fungerade. Tungolja (Kinesisk olja) har samma kemiska sammansättning på den dominerande fettsyran (eleostearinsyra) som linolensyra (huvudbeståndsdelen i rå linolja). Skillnaden är att de tre dubbelbindningarna (omega 3) sitter efter varandra och gör syran mer reaktiv. Den härdar alltså fortare. Nu växer det inte tungträd i Sverige med vi har oljelin. Därav det naturliga valet för oss. För en kines är det tvärtom.
 
"Kort om terpentin"
De här med att blanda eteriska oljor (terpentin) i linoljan har heller inte någon betydelse om det inte gäller att bygga ytskikt. Det är möjligt att terpentin kan ha en begränsad fungicid verkan eller möjligtvis fungera som något slags tvättmedel (vara fungistatisk) för att ta bort ytliggande mycel. Jag tror att traditionen kommer sig av att det är lättare att bygga tunna lackskikt med en spädd fernissa eftersom lösningsmedlet dunstar och lämnar ett tunnare oljeskikt. Jag kan inte finna någon anledning att blanda lösningsmedel i impregneringsolja av annat än av rent ekonomiska skäl.
 
Terpentin, eller terpentinolja som det borde heta, är en flyktig olja som består av terpener som är en grupp kolväten med cykliska strukturer. Balsamterpentin utvanns ursprungligen av kåda (balsamen) och är i dag en biprodukt vid framställning av pappersmassa. Dagens begrepp balsamterpentin är mer ett sätt att skilja produkten från mineralterpentin som är en petroleumprodukt. 
Terpentin består av a-pinen, b-pinen, 3-karen, andra terpener som limonen och kamfen och oxidationsprodukter, som alkoholer och aldehyder. 3-karen anses vara allergiframkallande och tyvärr så är halten stor i svensk terpentin av tall. Den fina terpentin vi köper i dag är ofta en lövträdsterpentin från Sydamerika. Terpentin är inte all leka med och bör nog undvikas.

Det finns inget i kemin som styrker att terpentin har någon positiv effekt på penetrationsförmåga eller impregneringsförmåga hos rå linolja. Tvärtom så finns det risk att de aldehyder och alkoholer som finns i terpentinen hjälper till att bryta ner fettsyror i linoljan eller bildar estrar med dessa. Det kan vara önskvärt när man eftersträvar bra ytskikt men inte om man vill att oljan först skall penetrera trät innan den polymeriseras. Jag förstår med andra ord användningen av terpentin i linoljefernissa (kokt linolja) men inte i rå impregnerande olja. Men som sagt det finns hyllmeter om detta i arkivet det gäller bara att gallra osanning från sanning. 

"Kort om mönja"
Fettsyror som blandas med alkaliska metalljoner förtvålas d.v.s bildar organiska metallsalter. Både zink och järn kan bilda icke vattenlösliga tvålar med linolsyra och linolensyra eller andra fettsyror i linoljan (zinkstearat är vanlig ingrediens i vattenfria hudsalvor). Förutsättningen är dock att det bildas järnhydroxid respektive zinkhydroxid. Järnhydroxid kallas vanligen för rost. För att dessa hydroxider skall bildas krävs vatten i form av luftfuktighet eller från havet. Det betyder att de fettsyror som inte bildat polymerer (hartser) kan bilda tvål med hydroxiden. Ganska fiffigt - vattnet hjälper alltså till att bilda ett vattentätt skikt för att skydda trä eller passivera en metallyta. I relation till mängden pigment och oja så är dock förtvålningen ringa. Samma reaktion gäller även blymönja och även om en del anser att blymönja ger ett bättre rostskydd så finns det egentligen ingen kemisk grund för detta. Blytvål användes förr i världen som plåster. Förtvålning i Mönjefärger är begränsad men hjälper ändå till att skapa ett kletigt och vattentätt skikt. Det förklarar varför man ibland vid tillverkning av blymönja kokade pigmentet i vatten eller bara blötlade. Den stora förtjänsten som grundfärg och det som skapar ett passiverande skikt (lyfttät) vid rostskydd är pigment och olja. I detta sammanhang vill jag även påpeka att det finns ingen som helst praktisk eller teoretisk grund att inte ersätta blymönja med en blandning av hematit och zinkoxid med linolja som bindemedel d.v.s Järnmönja. Den fungerar precis lika bra som blymönja utan att vara förbjuden eller farlig för oss människor.

Har du orkat läsa så här lång är det kanske på sin plats att åter påpeka allt all denna kunskap eller okunskap, om sådan smugit sig in, är stulen i böcker och hämtad från kloka damer och gubbar. Det finns också en hel värld av mer moderna och i många kretsar accepterade mer moderna metoder och material. Det håller jag och många andra på att utforska just nu. Det får bli en ny artikel om några hundra år men då får någon annan skriva!