Jag minns när Furuvägen var en trampad stig

Min farfar hette Anders Andersson och levde mellan åren 1874 och 1953. Som ung tog han värvning som soldat, och fick då namnet Skålén efter knektbostället, som låg i Skåperud i Hög. Efter några år i kronans tjänst tog han avsked och blev arrendebonde.

Sitt första arrende hade han på Mickelsön utanför Slottsbron. Där är min pappa, Karl Viktor Skålén, född år 1897. Som ung jobbade pappa på bruket i Slottsbron, där han barkade timmer. Han gick då fortfarande i skolan om dagarna, och skötte arbetet på eftermiddagar och kvällar. Det var flera ungdomar som åtog sig barkningsarbete vid bruket på sin fritid, för att på så sätt hjälpa till med familjens försörjning. Lönen var två öre för varje furustock som de orkade få undan, för dessa fick inte vara med i tillverkningen. Bruket använde endast gran i processen.

När pappa var tolv år gammal dog hans mor. Fadern gifte då om sig och flyttade till Kila, där han först tog ett arrende under Kila prästgård, och senare arrenderade hemmanet Ström, också det beläget i Kila. Hans nya fru blev tidigt sjuk i ledgångsreumatism och var liggande i många år. Pappa Kalle kom tidigt till Säffle, där han togs om hand av en moster. Hon var mor till Båt-Johan – Johan E. Johansson – som hade båtbyggeri på östra sidan älven, strax norr om Säffle Bryggeri. Där fick pappa börja arbeta och lära sig till båtbyggare. Han bodde då hos Båt-Johan, i familjens gula trävilla som låg i sluttningen bakom båtbyggeriet. I det huset är jag född 1919, som äldste sonen i en syskonskara på fem.

Min mamma kom ursprungligen från Bohuslän. Hon hette Juliana Henrietta Lindberg och var född 1898. Hennes far hette August Lindberg och arbetade som snickare i Grebbestad. När mamma var liten flicka flyttade familjen till Värmland och bosatte sig i Herrestad på Värmlandsnäs. Det ligger en liten tegelbyggnad till höger om vägen när man från säfflehållet kommer till Herrestad. Där bodde familjen den första tiden. Då var det mycket primitivt där, med jordgolv i den lilla stugan. Efter ett tag flyttade familjen till en stuga som låg närmare sjön, till en plats som heter Marieberg. Där hade de ett litet jordbruk med ett par kor, men ingen häst. För att hjälpa upp ekonomin åtog sig morfar snickeriarbeten hos bönderna i trakten. Senare lämnade morfar familjen och flyttade till Stockholm, där han också arbetade som snickare. Han fick där tag i ett nytt fruntimmer som han flyttade ihop med.

Hur mina föräldrar träffades vet jag inte, men antagligen var det vid något tillfälle då mamma besökte Säffle, kanske vid “mârten”. De gifte sig strax efter det att jag blivit född, och vi bodde då hos BåtJohan. Han bodde nere och vi uppe.

När jag var tre år gammal flyttade vi till Åsgatan, där vi hyrde hos en murare Nilsson, “Räven” kallad. Huset finns kvar och är det fjärde på vänster hand när man kommer nerifrån Skogsvägen. Nilsson hade själv byggt huset. Han bodde på nedre botten och vi bodde uppå.

En episod från tiden på Åsgatan har särskilt fäst sig i mitt minne. Det var vår och Nilssons hustru Hilda, som tyckte mycket om blommor, gick och planterade i rabatterna omkring huset. Ute på gården var jag, en liten parvel på tre år, och lekte för mig själv. I ett obevakat ögonblick började jag rycka upp de nyplanterade blommorna, som jag sedan stoppade in i ett så kallat katthål i källarväggen. Men detta var ändå inte det värsta. I källaren var husets skafferi beläget, och där förvarades bland annat mjölk i en öppen kruka – det fanns ju inga kylskåp på den tiden. Blommorna hamnade i den mjölkfyllda krukan. När tant Hilda senare upptäckte vad jag hade ställt till med blev det naturligtvis ett himla rabalder.

Omkring 1923 köpte pappa en tomt i korsningen av nuvarande Trädgårdsgatan och Sundsborgsgatan, och började bygga ett hus där. Det var Jonasson på Sund som ägde marken, och han hade redan sålt en del tomter i området. Det var väl också det som gjorde att pappa valde att bygga just där. Några gator fanns ännu inte, utan det gick stigar mellan de få hus som byggts. Jag var ofta med pappa vid nybygget och lekte, medan han snickrade på vårt nya hem. En gång när jag var där kom en tant som hette Sundberg och gick förbi. Hon bar på en kartong fylld med några för mig helt okända bär. Nyfiken som barn är frågade jag:

– Vad är det där?
– Jordgubbar, sa tanten, vill du smaka?

Det ville jag naturligtvis. Det var första gången jag fick smaka jordgubbar, och jag tyckte att det var utsökt gott.
– Ställ den där, sa jag och pekade på stubben. Då skrattade tant Sundberg, för det var ju inte meningen att jag skulle få äta upp alltihop inte.

När huset så småningom stod färdigt och vi skulle flytta in, gick vi och bar våra saker dit. Furuvägen fanns inte då, utan det var en stig bara. Jag fick bära en palm minns jag; det var en kruka med några blad, och naturligtvis tappade jag krukan så att den gick i kras.

Det fanns redan flera färdigbyggda hus i närheten av vårt nya hem. Bland annat hade några arbetare anställda på Sund köpt tomt och uppfört hus där. Dessa var belägna söder om nuvarande Trädgårdsgatan, som på den tiden bara var en stig. På sin väg till och från arbetet vid Sund använde de den grusväg som alltjämt går öster om Näsvägen.

Pappa hade en arbetskamrat vid båtbyggeriet som köpt tomt och byggt omedelbart väster om vårt hus. Han hette Johan Kristian Svärd och vi hade uthusen stående rygg i rygg med varandra, alldeles invid tomtgränsen. I uthuset var det vedbod och dass, och intill där fanns hönshus och svinstia. För liksom de flesta gårdsägare på den tiden hade vi höns och hushållsgris. Väster om Svärds hus bodde det en som hette Johansson. Det huset fanns också innan vi kom till platsen.

När jag var omkring sex år gammal fick jag följa med pappa och hälsa på farfar, som då fortfarande arrenderade Ströms herrgård i Kila. Vi cyklade dit, och jag fick sitta på stången på pappas cykel. Det var ingen angenäm åktur precis, för vägarna var på den tiden fulla av gropar och ojämnheter.

Farfar började nu få nog av jordbruksarbete, och han sa så småningom upp arrendet på Ström och flyttade till Säffle. Där bosatte han sig först i det lilla torpet Tuva, beläget i sluttningen ovanför den gamla kvarnen. Stugan, som givit namn åt Tuvagatan, finns ännu kvar och är nog ett av

Säffles äldsta hus. Farfar skaffade sig nu egen häst och slog sig på åkareyrket.

Jag var flera gånger och hälsade på farfar i den lilla stugan vid älven, och minns ännu hur det såg ut där inne. Stugan bestod av ett rum och kök. Familjen sov i en utdragssoffa i köket, och tillgodogjorde sig på så sätt värmen från köksspisen. I det andra rummet fanns en kamin, som var placerad emot skorstensmuren och hade gemensam rökgång med köksspisen. Där inne var det storblommiga tapeter med guld i på väggarna. Diskade gjorde de utomhus, åtminstone under den varma årstiden. Det fanns en bänk ihopsnickrad av ribbor ute vid husväggen, och där brukade också mjölkflaskan stå på tork.

  Ganska snart efter att farfar etablerat sig i Säffle började han se sig om efter en ledig tomt, där han skulle kunna bygga sig ett eget hus. Han hittade också en sådan, belägen i nordvästra korsningen av Hyttegatan och Tuvagatan, och började genast bygga. Det fanns då två byggmästare, Stigler och Berglind, som slagit sig samman och byggde hus i det området. Om det var dessa som byggde huset åt farfar eller om han själv byggde, är mer än jag vet.

Min första skoltid tillbringade jag i Västra skolan på andra sidan älven, så det var en bit att gå. I småskolan hade vi en fröken som hette Majken Karlsson, och i folkskolan hette lärarinnan Edit Sjöqvist. I sång hade vi en lärare som hette Forslund.

Men så byggdes epidemisjukstugan om och blev till Östra skolan, och då skulle vi flytta dit. Det blev ett lämmeltåg genom hela Säffle. Strax innan vi slutade skolan det läsåret, fick alla barn i klassen en sak att bära med sig till den nya skolan. Då var inte missionskyrkan byggd, och Rolfserudsvägen gick mellan några hus bakom där. En av våra kamrater, Hjalmar Forsberg, bodde i ett av husen där som kallades “Tvista”. När vi kommit dit passade jag och några andra pojkar på att sätta oss att vila i gräskanten invid vägen. Vi tyckte vi skulle ha paus. När vi sent omsider kom fram till den nya skolan, stod en lärarinna som hette Emelia Bystedt och tog emot oss. Och hon var inte nådig. Var enda pojke fick sig en ordentligt örfil, som straff för att vi hade varit borta så länge.

När det var bad på skolschemat fick vi bege oss till badhuset, som var inrymt i ett gammalt garveri strax norr om Strömbron. Där var en brygga som man måste gå över för att komma ner till badhuset. Det var ett plåtslageri där nere också. Lagerberg hette han som hade det.

När man byggde brandstationen uppe vid Tingsgatan revs det gamla badhuset, och ett nytt badhus uppfördes nästan på samma plats där det gamla stått. Plåtslagare Lagerberg flyttade då sin verksamhet till andra sidan Östra Storgatan, till ett litet hus bakom kvarnen.

Söder om badhuset fanns sedan tidigare en långsträckt byggnad i sten, som vände ena gaveln mot älven. I denna byggnad inrymdes församlingshemmet.

Innan polis och brandstationen uppfördes vid Tingsgatan i början på 1930talet, inrymdes dessa båda verksamheter i en mindre byggnad på tingshusets område. Det var ett långsträckt envåningshus beläget utefter tomgränsen mot Tingsgatan. Innanför husets södra gavel låg poliskontoret i en mindre lokal medan brandstationen, som upptog det större utrymmet, var inrymd norr om detta. Båda hade ingångarna belägna inåt gården, på husets östra långsida. Brandstationen hade två stora portar, en för brandsprutan och en för det utryckningsfordon på vilket brandslangarna transporterades. Brandsprutan var en ångspruta, men tidigare hade man betjänat sig av en handdriven spruta för fyra man, och även den fanns kvar och stod inne i brandstationen.

När eldsvåda utbrutit tillkännagavs detta genom att man slog på en stor triangel av järn, som hängde på brandstationens södra gavelvägg. Man sköt också med två kanoner, som var placerade på tingshusgården och var riktade ner mot älven. Den som anförtrotts uppdraget att avfyra dessa kanoner var polisen Stridsberg, som bodde i ett hus på andra sidan Tingsgatan.

Både brandsprutan och slangvagnen var hästdragna. Hästarna som användes till detta ägdes av en åkare Johansson, som bodde och hade sitt stall vid Tingsgatan, strax norr om bröderna Dahlströms bageri. Järnstaket gick då inte runt hela tingshusgården, varför det gick att obehindrat ta sig ut därifrån med utryckningsfordonen.

Efter att brandkåren slutfört sitt uppdrag och återkommit till brandstationen, hängdes brandslangarna upp på tork i klockstapeln norr om tingshuset. Klockstapeln var från början öppen nedtill, men sedan den försetts med väggar utnyttjades den av brandkåren som förvaringsrum för brandslangarna.

Några finkor för förbrytare och fyllerister fanns inte i den kombinerade polis och brandstationen. Dessa var istället inrymda på nedre botten i tingshuset, och hade galler för fönstren.

Norr om tingshuset finns en mindre fyrkantig byggnad i sten. Där inne förvarades förr likvagnen och blomvagnen, d.v.s. den vagn som vid större begravningar följde efter likvagnen och transporterade de kransar och blombuketter som skulle till kyrkogården.

Likvagnen, som drogs av två svarta hästar, hade ett tak från vilket det hängde ner tofsar. Även blomvagnen, som drogs av en häst, hade tak och tofsar samt en cirka tio centimeter högt staket som skulle förhindra att blommorna gled av vagnen.

Kvarnen vid Strömbron var försedd med ett väldigt stort vattenhjul. Men jag såg aldrig att det var igång. När man i slutet på 1920talet upphörde med kvarnrörelsen blev det istället spisbrödsfabrik i kvarnbyggnaden. Då byggdes en hög tegelskorsten, som stack upp från ett litet pannrum strax söder om kvarnen. Den blev visst inte så bra den där skorstenen, så den ersattes snart av en plåtskorsten, som även den utgick ifrån pannrummet, men var placerad något närmare kvarnhuset. Denna skorsten blåste ner en stormig oktobernatt, och då byggde man en ny tegelskorsten, som placerades nästan mitt i kvarnhuset. Det har alltså funnits minst tre skorstenar i anslutning till den gamla kvarnen.

Vid ett tillfälle utbröt en häftig brand i spisbrödsfabriken. Båt-Johan, hos vilken pappa var anställd, var vid tillfället vice brandchef. Det var ju inte ont om vatten precis, och man sprutade på för fullt för att få bukt med elden. I kvarnhuset fanns stora kar, i vilka degen brukade blandas till. Dessa blev fulla med vatten, som spädde ut degen och bildade en seg, klibbig massa. I ett av dessa kar lyckades BåtJohan drulla i, och när han kom upp lär han ha sett ut som Näcken ungefär. Den där händelsen fanns med i en revy här i Säffle sedan. Det var visst Arne Thor som var pappa till den revyn. Arne Thor var mycket tillsammans med en som hette Engström, men som allmänt kallades “Baron”. Han var en duktig fotbollsspelare. En annan duktig idrottsman var Ahreskog. Han var simmare. Tillsammans med en kompanjon startade Ahreskog en tvättinrättning i badhuset nedanför brandstationen. Kompanjonen blev visst gift med badmästare Lundbergs dotter sedan. Det skojades en hel del i revyerna om den där tvättinrättningen också.

På Nytorget var det fotbollsplan. Man spelade i nordsydlig sträckning, och publiken brukade stå i sluttningen av åsen som fanns väster om fotbollsplanen. I torgets södra ände invid Sifhällagatan, låg ett hus som kallades för Gullgården. Det var beläget mellan skomakare Nordgrens hus vid Näsvägen och nuvarande Torggatan. Det är numera en parkeringsplats där. De som bodde i Gullgården var väldigt irriterade på alla fotbollar som sparkades in dit. De klagade hos köpingen, och det sattes då upp ett högt stängsel, som gick nordost om deras tomt, och hindrade bollarna från att komma in dit. Långt senare flyttades det där huset ut till Södra Skane. Det rullades dit ut.

På Nytorget tävlades det även i längd och höjdhopp samt i löpning. Erik Löfgren och ett par andra pojkar var duktiga på att springa. I åssluttningen hade IFK Sifhälla, som var den första idrottsföreningen i Säffle, sin omklädningspaviljong. Det var ett litet fyrkantigt hus, med taket lutande åt alla fyra håll. Invändigt fanns bänkar utefter väggarna. Men så startades Säffle sportklubb, och de hade till en början inget omklädningsrum, utan klädde om uppe på berget. Det var nämligen ett berg uppe på åsen, där det tagits sten en gång i tiden.

I det numera rivna så kallade Rosa huset, som var beläget söder om Nytorget och Sifhällagatan, bodde bagare Johannes Jansson. Han var pappa till Erik Jansson, som numera basar för sjukvårdspartiet. Det var en snäll gubbe. Han tyckte synd om pojkarna i sportklubben, som tvingades byta om under bar himmel, och ställde sin källare till förfogande som omklädningsrum åt dem.

När IF Sifhälla kommit med i den högre serien fordrades en större spelplan, och fotbollsplanen på Nytorget utökades därför något. När detta skedde kan jag inte säga, men de grävde då ur kanten mot åssluttningen några meter så att fotbollsplanen blev litet större.

Jag minns när ugnen i bagare Janssons hus byggdes. Då kördes det dit en massa glas från bryggeriet. Så murades det upp en väldig bakugn. Glaset krossades och lades i ett tjockt lager inne i ugnen, och så lades det på ytterligare ett lager med murbruk. Detta gjorde man för att ugnen skulle hålla värmen så mycket längre, för det var ju inte elektriskt då utan man eldade med ved.

Mitt första jobb var just hos bagare Jansson. Det var medan jag ännu gick i skolan. Vi var två grabbar som arbetade där som springpojkar. Frits Edén hette den andre pojken. Det var att gå upp tidigt om morgonen. Medan den ene skrapade plåtar fick den andre gå med bröd till Bergsgatan, där Jansson hade en filial med en anställd dam som biträde. Hon hette Ingegärd och blev gift med vaktmästare Harald Johansson på Tingshuset. Filialen var inrymd i källaren till ett hus som ägdes av orgelfabrikör Berggren, och låg i korsningen mot Billerudsgatan. Brödet låg i lådor staplade på en dragkärra, som jag sköt framför mig. Kärran hade järnskodda trähjul som slamrade mot stenläggningen. Det var lång väg att gå från bageriet vid Nytorget och till Bergsgatan. På den tiden var Kapellbacken dessutom något brantare än vad den är idag. Två gånger om dagen fick vi göra denna vandring, fram och tillbaka. Först på morgonen innan skolan började och sedan på eftermiddagen, när de nya limporna var färdiga.

Om vintrarna gjordes det i ordning skridskois på Nytorget, och där höll vi smågrabbar till och åkte skridskor. Men fotboll sparkade vi inte där, utan vi hade egna små fotbollsplaner i kvarteren i närheten av våra hem. Oftast höll vi till och sparkade boll på ett gärde öster om nuvarande Sundsborgsgatan. Det var gammal myrmark där, och myren har givit namn åt Myrgatan där Margit och jag numera bor. Gatorna och husen här har tillkommit ganska sent. Sundsborgsgatan byggdes av AKarbetare, och då kom de inte längre än till korset vid Högalidsgatan, för där var det berg i vägen. Högalidsgatan var inte heller framdragen dit ner då, utan började först vid Myrgatan.

Vi brukade också sparka boll på den mark invid Näsvägen där trädgårdsmästare Emanuelsson senare hade sina odlingar. Detta var alltså före Emanuelssons tid, och det fanns då inga odlingar där. Det var en stor gräsplan bara.

Nytorgsgatan fanns inte när husen byggdes uppe på åsen där bakom, utan vägen gick på översidan, bakom husen så att säga, ovanför uthusen.  Ja, väg förresten, det var väl snarare en stig. Det behövdes ingen väg då, för det var ingen av husägarna som hade bil. Området ner mot nuvarande Nytorgsgatan var då inte så intressant, utan de flesta av husägarna hade lite mark öster om den gemensamma vägen eller stigen. I hörnet mot Trädgårdsgatan bodde en som hette Johansson. Nästa hus byggdes av en som hette Gustafsson. Hustrun hette Kristin, och vi kallade det “Kristinhuset”. Hon hade en dotter som hette Dagny och en som hette Margit. Den senare hade bara en arm. Nästa hus ägdes av Olle Olsson som startade Obelivs en gång i tiden. Sen kommer Kalle Höögs fastighet och på samma tomt byggde Höög ett uthus som även innehöll en lägenhet på ett rum och kök. Där bodde en Svensson som kallades “Grammofon”. Därefter kom Olle Dahlgren, som tidigare ägt hus på Tuvagatan. På nästan samma tomt ligger ett hus som ägdes av en som kallades “Lutfisken”. Jag tror att han hette Johansson i efternamn. Den stora tomten ute vid Sifhällagatan, mitt emot Samrealskolan, ägdes av en kapten Bryngelsson, som också bodde där. Han var egentligen ångbåtsmaskinist, och gick på de stora amerikabåtarna. På Bryngelssons tomt, nere vid Nytorgsgatan, byggde på senare år skogsägareföreningen ett stort tegelhus med fyra lägenheter. Där är Vailets vävstuga nu bland annat.

Vattenledning fanns ju inte när farsan byggde vid Trädgårdsgatan. Men i nordvästra hörnet av nuvarande Nytorgsgatan/Trädgårdsgatan fanns en vattenkastare, där vi som bodde i området kunde hämta vårt dricksvatten. Längre än så hade köpingen inte dragit sin vattenledning.

En kvinna som hette Wennberg, men allmänt gick under benämningen “Fiskarflickan”, sålde fisk i källaren till det hus i norra hörnet av Sundsgatan/Fogdegatan, där Bennys cykelverkstad senare var inrymd. Hon bodde i Byfeldts hus i sydöstra korsningen av Trädgårdsgatan/Näsvägen, och brukade ha en isbinge stående invid vattenkastaren vid Trädgårdsgatan. Där hämtade hon också vatten när hon skulle lägga lutfisken i blöt. Hon var änka och hade varit gift med en fiskare, som om vintern hade sin båt stående invid isbingen. Den drogs på vagn av en häst från hamnen vid Sundsmagasinet, där inga båtar fick ligga uppdragna på den tiden. Det var en båt som drevs av  en Brucemotor.

Byfeldt, som ägde huset där “Fiskarflickan” bodde, var en stor och tjock gubbe. Kapten kallade han sig, men har var väl lots egentligen. Var han var lots vet jag inte, för inte var det i Säffle. Han var borta långa tider och så kom han tillbaka och var hemma ett tag.

Söder om Byfeldts hus byggde en som hette Torsell. Han jobbade på Billerud och blev ihjälslagen av något som kallades “kalkhund”. Det fanns en bana högt upp till syratornet, och på den banan gick det en vagn som kallades “hund”. Det lastades kalk i den där nere, och så gick den upp för banan och tippade sig själv där uppe. Torsell hade just lastat vagnen och den var på väg upp, men så gick vajern av och vagnen kom nerfarande och krossade honom.

Nästa hus vid Näsvägen byggdes av garvare Åsberg. Han var bas i Envalls garveri nere vid älven. I nästa hus bodde skomakare Jansson där sönerna jobbade som skräddare hos Gerdin. En annan broder stod bakom disken hos Lindebergs. De blev aldrig gifta. Jag minns inte gubben men mamman minns jag. Sista huset på vänster hand innan man kommer fram till Grengatan beboddes av en skomakare Svensson. De där husen gick allmänt under benämningen “Gesällhusen” av den anledningen att det bodde så mycket hantverkare där.

Öster om Byfeldts hus, i den södra korsningen av Trädgårdsgatan/Nytorgsgatan ligger ett hus som byggdes av en som hette Olsson. Han var på något sätt släkt med Pelle Jansson. Öster om det huset var det en som hette Jansson som byggde. Han var rättare på Sund. “Rättemoran” kallades frun i huset. Det ursprungliga huset är numera rivet. Jag vill minnas att de byggde det nya huset runt om det gamla, och sedan rev det gamla inifrån. Nästa hus, byggdes av Axel Axelsson. “Jobb-Axel” kallades han. Sista huset, uppe vid Furuvägen, byggdes av gubben Linder, som även byggt ett hus på Furuvägen. Huset är idag rött och ligger ganska långt in på tomten. Denne Linder arbetade på Sund, liksom de övriga som fick tomter där söder om Trädgårdsgatan.

I nordvästra hörnan av Trädgårdsgatan/Näsvägen finns ett rött hus som är byggt i vinkel. Den västra vinkeldelen är en senare tillbyggnad. Ursprungligen var huset långsträckt och låg intill den norra tomgränsen. Att huset var långt berodde på att det var sammanbyggt med ett stall, som låg väster om själva bostadsdelen. Det där huset kallades för “Prästhuset”, av den anledningen att det tidigare bott en pastor Hedner där. Vad jag minns så bodde det två äldre damer där, mor och dotter Alma och Nea Löfgren. På gården fanns det en mina från första världskriget.

Norr om “Prästhuset” bodde en familj som hette Hasselgren. Och i ett gårdshus på den tomten bodde en karl som varit i Amerika. Jag tror att han var släkt med Hasselgrens på något vis. Under sin tid i Amerika hade han troligtvis sysslat med förgyllning, för han förgyllde och lagade klockfodral och speglar bland annat. Han var ungkarl och bodde i samma rum som han arbetade.

Vi småpojkar var ibland där och hälsade på honom, och då visade han oss små häften med påsar som innehöll bladguld. Vi fick ta i det där och då försvann det i handen. När han arbetade med detta hade han ett slags vätska som han först penslade på där guldet skulle sitta. Sedan hade han ett rör med ett munstycke som han sög fast bladguldet med och så lade han det där han skulle förgylla. Det där tyckte vi var mycket spännande.

Efter sex år i folkskolan gick jag något år i aftonskolan, som fanns på den tiden. Därefter började jag som lärling hos BåtJohan. Min pappa jobbade då fortfarande kvar. När jag började hos BåtJohan nere vid Tingvallastrand fanns bara den äldsta verkstadsdelen. Det var en rektangulär, låg byggnad i nordsydlig riktning, med en mindre utbyggnad mot öster. Den enda uppvärmningsanordning som fanns var en liten kamin som stod invid den södra väggen. Denna kamin var dock långt ifrån tillräcklig för att värma upp verkstan. Den spred bara lite värme till den närmaste omgivningen. Vintertid var det därför ganska kallt därinne. När man kom på morgonen var verkstan utkyld. Efter en stund kom BåtJohan ner och tände i kaminen, och så stod han där en bra stund med ryggen vänd åt kaminen och med händerna på ryggen och värmde sin nymornade lekamen.

Det har berättats mig att innan den äldsta byggnaden uppfördes höll BåtJohan till med sitt båtbyggeri under en presenning, som var uppspänd under ett stort träd som växte där Tingvallagatan går idag.

Som regel arbetade vi med tre båtar samtidigt. Men det var små båtar, till en början mest roddbåtar. Senare tillverkade vi en typ av utombordare som kallades “Göteborgsbåten”. Det var den första utombordare som gjordes av oss. Den hade ett uttag i aktern för motorn. Vi tillverkade väldigt många exemplar av den båten. Lagerutrymmet var ju inte stort, så vi fick stapla dem ovanpå varandra.

Tidigare lär BåtJohan även ha byggt pråmar. Det fanns ett gammalt nedlagt pråmvarv invid älven nere på Sunds marker när jag var barn. På den tiden gick det ner ett staket mellan Sunds ägor och Säffle köping. Precis invid gränsen där, på köpingens mark, låg pråmvarvet. Det var ungefär där den nuvarande gångvägen upp mot Sund börjar. Till anläggning hörde ett litet sågverk. Vem som ägt det vet jag inte, men antagligen hade det hört till pråmvarvet. De sågade väl virket till pråmarna där. Sågen hade drivits med hjälp av en lokomobil. Såghuset, lokomobilen och remskivorna som drivit sågen fanns ännu kvar när jag var barn. Men kopparrören som hörde till lokomobilen var det någon som stal. Balkar och vajrar som använts till att dra de färdigbyggda eller reparerade pråmarna ut i älven fanns även kvar.

När jag var barn höll vi ungar ofta till och badade där nere. Sundsbryggan fanns redan då, och från denna hade vi av några tomma bensinfat och ett par plankor gjort en anordning som vi kunde hoppa och dyka ifrån. Det var väl en meter högt ungefär. Efter badet brukade vi ligga och sola på taket till den gamla sågen. Vi byggde också flottar av stockar och bräder som vi hittat, och på dessa tog vi oss över älven till Karlsborgsåsen. Där blev vi ofta bjudna på saft av tanten som bodde i Karlsborgsstugan som då fanns på berget där. Stugan var mycket gammal och förfallen. På en del ställen var golvet uppruttet och saknade ordentliga plankor.

Den gamla magasinsbyggnaden som finns på östra sidan älven användes på den tiden till kvarn. Gustafsson hette kvarnägaren, och han hade sin bostad i godsägare Sjödahls tidigare villa ovanför kvarnen. Denne Gustafsson tog även emot en del av det gods som med båt skeppades till Säffle. Bland annat lossade sockerskutorna sin last vid bryggan där. Frida och Mossi hette de båtar som kom med socker. Sockret hade på den tiden formen av en pyramid, och varje sådan sockertopp var inslagen i papper och omknuten med snören. När Frida eller Mossi var på väg att angöra Sundsbryggan, gick djungeltelegrafen bland ungarna i grannskapet. Sockret lossades nämligen för hand; ett arbete som vi gärna hjälpte till med. Vi ställde då upp oss på ett långt led, som började nere i båten och slutade inne i magasinet, och så gick langen av sockertopparna. Råkade någon tappa en sockertopp så att den gick i kras, räknades den som spill och fick omhändertas av oss barn. Och naturligtvis såg vi till att detta hände med åtminstone en sockertopp; det var ju därför vi var så angelägna att få hjälpa till.

Det magasin av sten som ännu finns nere i hamnen vid Sund disponerades på den tiden av bensinbolaget Shell. I ett likadant magasin, beläget längre upp i backsluttningen, hade Esso sin depå. Bensin och olika slags oljor kom i stora fat med båt utifrån Vänern. Faten förvarades sedan i dessa magasin, för att sedan undan för undan hämtas med lastbil och köras upp till de olika mackarna i stan. Grosshandlare Gustav Andersson skötte distributionen av Shells produkter. Vem som hade hand om Essos minns jag inte.

Alldeles ovanför det övre magasinet fanns ett stall, där hästarna som fraktade säd till valskvarnen fick stå och vänta. Böndernas kvarnresor skedde ju ofta vintertid med släde, och det kunde då vara skönt för hästarna att slippa stå ute och frysa medan säden maldes till mjöl. Och väntan kunde ibland bli lång nog, för bonden passade som regel på att gå upp i samhället för att uträtta vissa ärenden när han ändå var i stan. Cementgolvet till det där stallet finns ännu kvar, och man kan däri se de gropar som hästarnas hovar åstadkommit i spiltorna.

Nere vid älvstranden fanns på den tiden en liten badhytt. Den ägdes av Jonasson på Sund och användes av folket där som omklädningsrum före och efter badet. Den hade sittbänkar runt väggarna och var stor som en mindre lekstuga ungefär.

Även Lilliehöök hade ett privat badhus. Det låg på kanalbolagets område, strax söder om den gamla smedjan. Badhuset var väl inhägnat med ett högt stängsel, som hindrade insyn.

Det föremål som på flera gamla fotografier syns i älven invid Stenmagasinet, och som var omgärdat av ett vitt staket var däremot inget badhus, utan en motorbåtsbrygga.

I närheten av Stenmagasinet fanns i gammal tid även en tvättbrygga med ett plåttak över. Den var avsedd för allmänheten, men knappast någon vågade gå dit för bryggan kapsejsade vid flera tillfällen, berättas det.

Även på östra sidan fanns en tvättbrygga för allmänheten. Den var belägen i älven nedanför Fogdegatans slut. Den bryggan hade dock inget tak och höll sig därför stilla på vattnet. Som liten brukade jag hjälpa mamma att dra tvätten dit på en liten skrinda, som jag ägde.

Även Gunnars fru Margit minns den tvättbryggan. – Jag bodde på Norra Skane, och där brukade vi skölja vår tvätt i en damm. Men om vintrarna var dammen frusen, och då fick vi fara in till Säffle med våra tvättade kläder, för i älven nedanför Fogdegatan var det strömt, så där frös det aldrig.

Under den tid jag arbetade som lärling hos Båt-Johan fick anläggningen en tillbyggnad åt söder. Det var väldigt trångt i den gamla byggnaden, så utbyggnaden var verkligen behövlig. Dessutom låg den gamla byggnaden så lågt, att älven vid högvatten nådde in dit och ställde till förtret. Vänern var ju inte reglerad på den tiden, så var och varannan vår hade vi vatten där inne. Den nya byggnaden gjordes något högre än den gamla. Det såg ut som om tillbyggnaden var på väg att överfalla den gamla byggnaden. Man skojade om det där och sa att det såg ut som en tjur som höll på att bestiga en ko. Väggen mellan gamla och nya avdelningen togs nu bort, vilket gjorde att det blev bättre med utrymme. Vi kunde då bygga något större båtar än vi gjort tidigare. Men fortfarande var det enbart roddbåtar och motorbåtar som byggdes där. Några segelbåtar kan jag inte minnas att vi byggde hos Båt-Johan.

Båtbyggeriet vid älven har brunnit två gånger. Sista gången var i mitten på 1990talet då hela anläggningen gick upp i rök och försvann för alltid. Men även i slutet av 1930talet drabbades båtbyggeriet av en förödande brand som lade hela anläggningen i aska. På den tiden tillverkade vi varje år en utlottningsbåt, som brukade ligga förtöjd ovanför Strömbron, som reklam för lotteriet. Det var Säffle motorbåtsällskap som hade hand om det där. Jag vill minnas att det var Yngve Söderqvist som vann båten det året. Båten klarade sig, men årorna och båtshaken som låg inne i verkstan brann upp. Efter branden fick jag i uppdrag att tillverka nya åror, båtshake och så rorkulten, för det skulle ju vara en sådan också. Det skulle vara av mahogny det där, men hela virkeslagret var ju uppbrunnet. Efter en del letande bland brandresterna lyckades jag hitta en planka, som legat utanför själva verkstan och därför klarat sig från branden. Av den plankan tillverkade jag sedan åror, rorkult och båtshake.

Efter branden byggdes båtbyggeriet upp igen, och det såg då ut som det gjorde nu innan det brann ner sista gången. Båt-Johan byggde sig senare ett nytt bostadshus uppe vid Tingsgatan. Det huset finns kvar, men har på senare år fått en tegelfasad. Sedan Båt-Johan flyttat in i det nya huset hyrde han ut det gamla. I huset uppe vid Tingsgatan var det skrädderi också ett tag.

När andra världskriget bröt ut tog det slut på båtbeställningarna. Det blev ju dyrtid och ont om bensin, och det var ingen som köpte båtar då. Jag fick då anställning på Säffle Gjuteri och Mekaniska verkstad som modellsnickare under några år. Under den tiden träffade jag Margit och vi gifte oss 1943. Det var en besvärlig tid, för jag låg inkallad i sammanlagt tre år. Man hann knappt komma hem så blev man inkallad igen. Några år efter krigsslutet, startade pappa och jag eget båtbyggeri hemma på tomten vid Trädgårdsgatan. Det var år 1947 minns jag, för pappa skulle då fylla femtio år. När vi byggde båtverkstaden ville vi ha ett så långt hus som möjligt, utan stolpar och sådant inuti. Det var ju inte så stora fordringar på arkitekt och sådant då, utan jag gick till byggmästare Berglind på Hyttegatan för att få råd. Då satt Stigler där, de var ju kompanjoner de två. Jag ville veta hur vi skulle göra för att få byggnaden så fribärande som möjligt. De gav mig uppgifter på detta, och efter dem byggde vi, och det hela höll tills byggnaden revs för femtontalet år sedan.

Båtverkstan var omkring 20 meter lång och uppfördes söder om uthusen, omedelbart intill grannens tomt. Det var en brandmur utefter hela tomtgränsen där, och den gick över taket på båtverkstan. Denna fick därför ett snedtak inåt gården. Till en början tillverkade vi enbart motorbåtar. De var alla av mahogny, utom den första som var av furu. Den båten gick till en som hette Eriksson i Slottsbron. Beställningen fick vi genom en granne till oss som hette Eriksson och jobbade hos Båt-Johan. Han hade en brorson från Ny socken som bodde i Slottsbron. När han hörde att vi startat eget beställde han en båt av oss. Det var en liten båt med utombordsmotor.

Beställningar på båtar kom hela tiden, så vi behövde aldrig annonsera. Så småningom började vi även göra segelbåtar. Vi gjorde till exempel två 22:or av typen skärgårdskryssare, som gick till Skoghall. Det var två teknikdoktorer anställda vid kemifabriken där som gjorde den beställningen. Båtarna skulle vara byggda av furu var det sagt och virket skaffade beställarna själva. De hade uppfunnit någonting som jag tror hette pentaklorfenol, som vi skulle impregnera virket med. Det var typiska tävlingsbåtar, långa och mycket djupgående. Kölen vägde något över tusen kilo. Det var ganska vansinnigt att bygga så stora båtar i vår lilla verkstad. Höga var de ju också, så det var ett helt företag att få ut båtarna ur verkstan. Så stora båtar kunde vi bara bygga en i taget. De där båtarna finns kvar vet jag. De ska finnas med i en bok om segelbåtar. Det lär finnas en speciell klubb för just skärgårdskryssare, och det är de som gett ut den där boken. Den ena båten såldes senare till Amerika och vann där guldpokalen. 22:or hette de för det var måttet på segelytan. Det var en typ som gick mycket bra.

Än i denna dag händer det att folk ringer hit och frågar om de kan få köpa namnskyltar till sina gamla båtar som är byggda i vår verkstad. Det har funnits namnskyltar en gång i tiden, men de har kommit bort under årens lopp. De har kanske tagits loss när båtarna skrapats och sedan inte blivit ditsatta igen. Och sedan har båten blivit såld flera gånger om. Har de den skylten som bevis på att vi har tillverkat båten, så stiger den i värde några tusen kronor. De där skyltarna göts i metall i mekaniska verkstaden, och sen lät vi förnickla dem i förnicklingsverkstaden som var belägen under Bengtssons bageri vid Västra Storgatan.